Är du body-smart?

Det finns ett antal olika intelligenser och den fysiskt-kinestetiska är en av dem. Alla som använder kroppen dagligen, antingen i sitt yrke eller för rekreation är välbekanta med denna typ av intelligens.

Speciellt duktiga på kroppens intelligens är  givetvis de som har kroppen som yrke och som på djupet förstår den unika föreningen mellan kropp och sinne.

Har du någon gång fått en bra idé medan du kört bil, flyttat ett föremål eller gått uppför en trappa? Om du har det så vet du hur en smart kropp fungerar, den behöver vara i rörelse. Faktum är att för den fysiskt intelligente är det en fördel om det går att röra, känna, hålla, göra samt handgripligen praktisera för att både lära in nya saker och förstå en situation.

En body-smart person lär sig bäst genom att aktivt få använda sin kropp, och en riktigt duktig kinestet vet precis hur han/hon ska göra för att få en så finstämd och snabb koordination av leder, muskler, nerver och andra kroppsdelar som möjligt. Att vara body-smart handlar om att tänka och känna genom känsla och rörelse likväl som det handlar om god förmåga till både sport och annan fysisk aktivitet.

Men body-smart är också förmågan att använda kroppen som ett instrument vid andra tillfällen än inlärning och sport. En kinestetisk person är intimt förbunden med den egna kroppen vilket innebär att tillgången till kroppens nervsystem alltid finns inom nära räckhåll.

Både egna och andras känslor upplevs starkare, och kroppen sätt att svara upp på det som händer runt omkring sker snabbare och blir oftast intensivare än för den icke-kinestetiske. En body-smart person är mycket kroppsmedveten och befinner sig i sin kropp där signalerna är som starkast.

Många body-smarta barn har svårt att koncentrera sig i skolan, de upplevs hyperaktiva och blir ofta diagnostiserade med A.D.D. Med så mycket energi i kroppen och få raster kan vem som helst förstå att det inte är lätt att sitta still och koncentrera sig. Konsekvenserna av det kan bli nervositet, irritation och en uttråkad inställning.

Michael Jordan och Jim Carrey är två body-smarta personer med A.D.D, så det är inte på något sätt dåligt utan handlar mer om att lära sig se och utveckla det till sin fördel. Att hitta sin väg inom ett yrke där den fysiska intelligensen får komma till tals är viktigt för den kropps smarte. Istället för att energin samlas i kroppen och orsakar frustration omvandlas energin till  kreativiteten och får ett naturligt utlopp.

Om du är body-smart vet du att lita på kroppen, du lyssnar aktivt, agerar efter kroppens behov och får ett direkt gensvar på grund av att du gör det. Du är specialist på att tolka din kropps uttryck och eftersom du byggt upp en god relation till den är det därifrån du får din support när du som bäst behöver det.

Du känner vad du ska göra, och inväntar alltid kroppens svar på dina beslut, och då något inte ”känns” bra i kroppen låter du helt enkelt bli att göra det. Din kropp är ett instrument för dina val, och det finns ingen som kan påverka dig att göra något annat om den säger ”nej”. Du är body-smart, var stolt över det.

Personer med kinestetisk intelligens hittas inom ett flertal olika yrkesområden, här följer några; Dansare eller koreograf, skådespelare, militär, yrkesidrottare, trädgårdsmästare, kock, livvakt, akrobat, frisör, mekaniker, coach, massör, brandmän m.m.

                                                                                                                                                         Med Glädje                                                                                                                                        Anneli Fromell

Jag bestämmer inte vägen, det gör mitt koncept

En av mina största utmaningar när det gäller att nå mitt mål har varit att få ut det jag gör. Under ett års tid har jag brottats med frågor som; Hur ska jag göra för att ta mitt koncept vidare? Var finns de rätta personerna, de som är intresserade? Samt, vilka sammanhang är det värt att lägga tid och energi på?

Det är inte det att det inte finns några färdiga lösningar, för det gör det, en hel uppsjö av dem. Problemet har varit att mitt koncept inte passar in i några givna mallar.

Jag har provat det mesta från affärsnätverkande till att ringa kalla samtal, men inuti mig har allt bara känts ”fel” från början till slut. Det har inte varit något fel på alla de nätverk jag besökt -tvärtom har jag träffat en massa trevliga människor- och de personer jag ringt har alla varit väldigt tillmötesgående. Men känslan i magen har ändå inte lämnat mig ifred, något har saknats.

Så istället för att springa runt och ägna tid åt något som ändå inte känts helt hundra har jag saktat ner, vänt blicken inåt och ställt några enkla frågor.

• Vad vill jag?
• Vilka komponenter består mitt koncept av?
• Var är chansen att ”matcha” störst?

Efter att ha funderat på dessa frågor en stund kom jag fram till att det enda som skulle kunna hjälpa konceptet framåt var ett sammanhang där möjligheten till presentation av det jag gör fanns och att det behövde nå ut till andra yrkesgrupper, alltså inte endast inkludera företagare.

För att du ska förstå det här lite bättre kan jag tala om att det jag gör inte finns, vilket gör det hela lite svårare. Nya idéer är alltid knepigare att få ut. Men eftersom jag sett att det fungerar, då jag fått två år på mig att testa idéerna i en myndighet som är allt annat än lättnavigerad vet jag att det håller.

Och där ligger frustrationen, att veta hur bra det är, att sitta på svaren och samtidigt förstå hur mycket det finns att förlora på att det inte kommer ut.

Det har nu gått några månader sedan beslutet att låta konceptet bestämma riktningen togs, och idag är jag väldigt glad över att jag tog mig tiden att stanna upp och ställa de där viktiga frågorna.

Det är lätt att i ivern över målet, idén eller projektet rusa iväg mot allt som ”skimrar och blänker”, men den som verkligen vill något extra med det den gör tjänar mer på att välja med omsorg, även om det tar lite längre tid.

Så för några dagar sedan fick jag bevis för den tidigare magkänslan. En kort presentation av det jag gjort ledde till en hisnande kontakt med en man som varit yrkesverksam i ett annat men närliggande område. Han berättade att mitt koncept innehöll de beståndsdelar som idag saknas och efterfrågas i hans värld. Men inte nog med det, han berättade vad och hur jag skulle göra för att ta det vidare.

Det som slår mig i allt detta är hur lätt det är att gå vilse, att glömma bort ”varför” som är den stora anledningen till  att vi gör det vi gör. Syftet, det viktigaste av allt.

Saken är den att i djungeln av frustration och tvivel har jag vänt mig till personer i min närhet för att få hjälp, och de har kommit med många råd av lite olika karaktär – alltid uttalade med omtanke givetvis – men inget av dem har ”klickat” i mig. Jag har bara känt mig tom.

Idag förstå jag varför, lösningen är inte alltid så enkel. Ett koncept som vill vidare behöver en ordentlig genomgång, en sådan som en beslutsfattare gillar att få i sin hand.

Jag tycker att det är bra att det finns många vägar att välja på, våra mål, drömmar och visioner är alla unika och behöver olika saker. Men om du har en udda idé med stora vingar gör du klokt i att tillfråga idén innan du själv tar kontrollen.

En av mina stora förebilder säger; ”Först bär du på visionen och sedan bär visionen dig”. Idag tänker jag att det kanske inte är nödvändigt att bära visionen först, kanske är det bättre att låta visionen ta den rollen redan från början.

Sant eller inte, vem vet…

Med Glädje                                                                                                                                        Anneli Fromell

Det kvinnliga kroppsidealet, en av vår tids största bluff?

Under lång tid har jag funderat över vad det är som gör att många kvinnor är så vansinnigt missnöjda över sina egna kroppar. För mig är det en gåta som kräver svar.

Jag tror att gåtan triggar eftersom jag själv aldrig haft den inställning till min egen kropp. Visst, det fanns en tid då jag var så smal att jag fick handla kläder på barnavdelningen för att få dem att sitta kvar på kroppen. En tid då jag drack grädde i hopp om att den skulle sätta former på min magra uppenbarelse. Men problemet var aldrig ens i närheten av den hysteri det kommit att bli idag, dessutom försvann det i takt med att jag mognade, hittade en egen identitet och började älska mig själv som jag är.

De sista orden i meningen är nyckeln till den hemliga dörren och jag kommer tillbaka till det, men först en titt på hur det såg ut tidigare och vad som kanske kan ha kommit att orsaka fenomenet.

Det första vi behöver fråga oss är varför så många kvinnor är missnöjda med sina kroppar. Är det för att tonvikten ligger på det smala, spinkiga kroppsperspektivet, det som väldigt få kvinnor föds naturligt med? Om det är så, hur kommer det sig då att det är de manliga formerna (platt mage, osynlig midja, smala höfter) som är det kvinnliga kroppsidealet?

Hur kommer det sig att det karaktäristiskt kvinnliga och det som är styrkan, det vill säga magens kapacitet, höfterna och låren som ska bära och upprätthålla liv har förminskats av  vår tids syn på hur en vacker kvinna ser ut?

Svaret hittas genom att se på vår historia utifrån ett bredare perspektiv än det vi läste som barn i skolan. Historieböckerna är fyllda med namn på de vinnare och förlorare som kämpade i de stora krigen. Det är berättelse från ett patriarkat.

Patriarkatets historia begränsar sig till femtusen år tillbaka, men nu finns ny arkeologisk data och forskning som ger spännvidd till det som tidigare varit känt. Merlin Stone, Marija Gimbutas samt Riane Eisler är tre av dessa utmärkta forskare.

För mycket länge sedan värderades kvinnor efter sin förmåga att hålla en klar och stadig vision. De var respekterade för sin kraftfull intuition och djupa förståelse för det cykliska livet, jorden och ursprunget. En visdom som fördes vidare genom generationer, från moder till dotter under tusentals år.

Men tiden gick och saker förändrades.

Ett nytt sätt att se på världen föddes, hierarkin uppfanns. Det som tidigare ansett som överlägset, det av naturen komna blev degraderat till förmån för det som skapades av män. Cirkeln som fram tills dess varit en symbol för kvinnan och livet ersattes av linjen, med en början och ett slut, en topp och en botten. De som befann sig på toppen ansågs överlägsna de på botten.

Jorden som genererande källa utbyttes mot synsättet att den borde styckas upp, vilket skedde med hjälp av de män som besatt störst makt. De tidigare respekterade kvinnliga aspekterna, intuition och känsla förlöjligades.

Kvinnor som använde sin förmåga fängslades och dödades, och gång på gång fick generation efter generation beskåda detta skådespel. Tid förflöt men lite förändrades.

Än idag lever vi i ett samhälle där det maskulina, linjära, rationella och logiska anses överlägset det kvinnliga, runda, intuitiva och känslomässiga.

Dagens kvinna är som en rund gris som desperat försöker passa in i en fyrkantigt hål för att kunna överleva och blomma.

Hur klarar hon då av det? Jo, genom att formatera sin kropp till att bli mer vinkelformad och maskulin. Genom att förneka sina mest kraftfulla känslor och tysta ner den intuitiva rösten.

Men det här gör att hon svälter sig själv (eller sin själ om du finner uttrycket mer lämpat), och svälten kan mycket väl komma till uttryck genom kontroll av exempelvis föda. Själv ser jag det som överkompensation för något som gått förlorat.

Kroppsfixering, överdriven träning och återkommande bantning är numera så vanligt att det betraktas som normalt beteende. Men tänk efter, är det så normalt egentligen? För mig som delvis arbetar med ämnet är det galenskap. När en person kommer fram till mig och drar i underhudsfettet -trots att där knappt finns något- på kroppen för att visa hur fet hon är något väldigt fel.

Och det är nu vi behöver sätta nyckeln i låset och öppna dörren till något annat, för detta beteende har inget som helst med att älska sig själv att göra. Det är en stor bluff.

Jag tror det kan vara bra att börja fundera på vad det är som gör att kvinnor tycker de är tjocka eller fula. Vem är det är som skapar dessa tankar? Vem bestämmer vad som är vackert? Varför tillåter vi och utsätter oss för det?

Det är inget fel med att underhålla kroppen så att den blir stark och smidig, eller att äta det som ger näring att orka. Men går det inte lika bra att göra det för egen del, för att kroppen är något att älska, något att njuta av?

Om vi vill bli vackra, om vi vill ha en kropp som glöder då ska vi börja med att älska den som den är. Om tankar kan påverka våra handlingar så kan de definitivt påverka våra kroppar. Hur mår en kropp som dagligen får höra att den är tjock eller ful? Vad gör det med den? Hur programmeras kroppen av våra tankar? Något att reflektera över.

I sagan frågar den elaka styvmodern vem som är vackrast i landet, och till svar får hon lite olika svar. Men vad är det som syns i spegeln? Den elaka styvmodern är förvisso den som håller i spegeln, och spegeln själv basunerar ut det förvridna svaret. Symboliskt kan man säga att styvmodern representerar egot, den del som vill vara vackrast och som jämför sig med andra. Spegeln däremot återger de negativa föreställningar vi matas eller matar oss själva med.

Men det saknas en del, den kanske viktigaste i hela sagan, och det är; ”Vem kontrollerar spegeln?” Ge gärna frågan en stunds extra fundering, för inom den finns svar som kan ge insikt i både ett och annat.       

                                                                                                                                                                      Med Glädje                                                                                                                                            Anneli Fromell

Inspirationsdagboken; Uppbrott

Det är en sådan bitterljuv känsla, att bryta upp från något och sedan starta om någon annanstans. Ett avslutat kapitel lämnar nästan alltid efter sig en smak av tomhet samtidigt som det innehåller en slags barnslig förtjusning. Det är inte undra på att känslor av kluvenhet smyger sig på när ena dagen går i moll och nästa i dur.

Men allt är som det ska, kluvenhet är endast ett tecken på att processen är igång. En gång för länge sedan sa en klok person att utveckling är en känslomässigt berg och dalbana som det inte finns någon kontroll över. Det kanske bara är att tacka och ta emot då tänker jag i skrivande stund.

Uppbrott som ligger framför oss kan se olika ut, de kan vara rationella och genomtänkta, grundade i ett gemensamt beslut. Men de kan också vara gjorda för att komma ifrån något, i väntan på rätt tillfälle, efter år av bidad tid.

Hur har dina uppbrott sett ut?                                                                                                         Mina har varierat från ”finns i sjön” till ”så ska det låta”.

Det gäller att prova sig fram i livet eftersom mognad är något som ibland infaller först då vi gjort misstag och lärt av dem, eller hur? Och det finns ju så många kreativa sätt att göra uppbrott på.

Vad sägs om springa ifrån? En föga lönsam modell som livet ändå hinner ikapp förr eller senare men som verkar vara poppis hos de som är unga i själen.

Näsan i vädret är en annan metod, ”Jag ska minsann visa” eller ”Jag kommer aldrig att” är ord som förknippas med denna. Tråkigt, speciellt när det visar sig att ordet aldrig rätt ofta blir till det omvända.

Den geografiska flykten är också intressant, kostar en del och slutar tyvärr ofta som den började. Problem har en förmåga att dyka upp ur de kartonger de packas ned i, ”Nämen var det du som packade ner de här?”, ”Vi kom ju överens om att vi skulle slänga dem?”.

Mitt eget uppbrott liknar tack och lov inte något av de ovanstående, det är väl förankrat och har uppstått ur fördjupade värderingar. Och det är nytt för mig, inte de fördjupade värderingarna men beslutet att bryta upp på grund av dem.

Ibland serverar livet oss situationer och händelser som bildar en kedja där det ena leder till det andra. I ena stunden kan bilden av det som ska göras vara klar och tydlig för att i nästa ligga kringspridd i rummet. Det sker oftast inte över en natt -kan dock göra det i vissa fall- utan smyger sig på undan för undan.

Allt börjar med en känsla, det känns fel men är så subtilt att det är svårt att sätta ord på. Sedan händer det som får tankarna att börja vandra, ett konstant bakgrundsljud som inte lämnar någon ro. Innan du vet ordet av har denna enda händelse lett till en rad nya som för med sig ytterligare känslor till de alltför bekanta tonerna som redan etablerat sig i  kroppen.

Och så plötsligt står det klart -även om det i verkligheten skett över längre tid- att det är dags för ett uppbrott. Alla bitar har fallit på plats och det förut så grumliga sinnet gnistrar av klarhet.

Det är magiskt hur livet ter sig och hur lite hänsyn det tar över den egna styrningen. Eller är det kanske tvärtom, att hänsyn är tagen till just det, att det som sker är för att skydda från något som inte hade blivit bra? Vem vet?

Det enda jag vet just nu är att jag står inför uppbrottet och att det känns bra samtidigt som det känns vemodigt. Det är som det ska vara, livet är inte endast det ena eller det andra, det är allting på en och samma gång.

Uppbrott är bra när de sker i enlighet med dig själv, när det är något du önskar och som kommer inifrån. Det är som en omplantering, rötterna får helt enkelt mer växtkraft när de planteras i en större kruka.

Spännande fortsättning följer…

                                                                                                                                                               Med Glädje                                                                                                                                       Anneli Fromell

Den empatiska kroppen

Kroppen är en fantastisk följeslagare, i vått och torrt hänger den med trots att den inte alltid behandlas så väl som den borde. Men vad vi än gör med eller tycker om den finns den där i nöd och lust, hälsa och sjukdom.

Men synen på kroppen har blivit enkelspårig och fattig, det är sällan den framställs utifrån mer än två perspektiv, ett praktiskt/nyttigt eller ett sexuellt. Önskas en annan bild får man söka sig till helt andra källor, till exempel finns mycket bra information att få inom terapeutiskt och neurologiskt område.

Långt innan ord och tal fanns använde människan kroppen för att kommunicera, att tala och lyssna med kroppen är därmed ett ursprungligt språk. När vi sedan utvecklades lades ord till kommunikationen, men trots det är kroppsspråket än idag det främsta när det kommer till att känna igen behov och uttrycka oss.

Från det vi föds tills att vi dör spelar rörelser en avgörande roll i våra liv, från den första sparken i vår mammas mage till det allra sista andetaget utgör rytm och rörelse en stor del av det som kallas livets dans. Det viktigaste under denna dans är vår förmåga att uppfatta andras känslor, en förmåga som är intimt kopplad till spegelneuronerna och dess funktion.

Den italienske forskaren och neurologen Glaucoma Rizzolatti, säger; “Our survival depends on understanding the actions, intentions and emotions of others. Mirror neurons allow us to grasp the minds of others not through conceptual reasoning but through direct simulation – by feeling, not by thinking”.

Till exempel bygger all framgångsrik terapi på en växelverkan mellan kropp och sinne, och för terapeuter som arbetar direkt med känslor fungerar kroppen som transponder, alltså som empatiskt mottagare och sändare.

Att använda kroppen som transponder är givetvis inte enbart förunnat terapeuter, alla kan göra det. När terapeuter nämns i sammanhanget handlar det endast om att det är ett tacksamt område att hämta information från, för personer som dagligen använder kroppen på detta sätt sitter på verktyg som är mycket intressanta att studera.

För att kroppen ska kunna användas som instrument behöver man upptäcka och lita på den naturliga förmågan till empatiskt deltagande, svara upp på de budskap den förmedlar på ett autentiskt sätt samt översätta icke verbal upplevelse till kognitiv insikt. Det är att ”slipa” det ursprungliga språket och utveckla ett spontant och nyanserat sätt att tolka det på.

De icke verbala signalerna har ofta tendens att gömma sig, men en finjusterad kropp kan lätt att upptäcka dem genom; kroppshållning och fysiska rörelser, ansiktsuttryck, tonen i rösten samt ögats blick.

Men lika viktiga som de yttre signalerna är för att förstå det ursprungliga språket är de inre. En inbyggd fysisk förmåga som plockar upp dolda budskap bottnar i en förståelse för hur och var känslor/upplevelser visar sig på fysisk nivå, god kroppskännedom kan därför vara en av nycklarna.

Att ”se” inifrån ger ökad framkomlighet, när synen går från insidan till utsidan, genom den egna erfarenheten, är det möjligt att förstå bortom kognitiva tankar och resonemang. Lätt att säga, svårare att göra. Artisten Pierre Gauguin sa; “I close my eyes to see”, så tipset för att lära sig ”se” från insidan är att då och då öva på att stänga av de fysiska ögonen.

Tydligheten i den empatiska mottagning och sändningen handlar om erfarenhet, om många års träning av att sätta kroppen i första rummet. Men det finns också en annan aspekt, att våga släppa kontrollen. Kontroll orsakar spänning och fysisk känsla av tyngd, vilket tar oss bort från den naturlig förmågan att lita till oss själva.

Du kan själv prova hur din egen kropp svarar upp genom att slappna av och koncentrera dig på allt annat än den eller de personer du har omkring dig. Fokusera på mellanrummet, på atmosfären i det rum du befinner dig i och försök stanna där så länge du kan. Notera hur kroppen känns och åt vilket håll din uppmärksamhet färdas.

”The body goes where your attention is”.

Med Glädje                                                                                                                                  Anneli Fromell

Ursprung; Jag är från…

Jag är från

Jag är från kullriga gator där regnet polerat stenarna blanka. Jag är snidad ur det vackra virket i de gamla husen i Dalarna. Jag är från vilda stammar och bönder. Jag är från sekelskiftets unga rebeller. Jag är från mannen som kom hem från kriget för att vila i sin hustrus armar.

Jag är från norr och söder, väster och öster.

Jag är från havet. Jag seglade in över vågorna med min bara kropp för att möta stranden. Jag har aldrig slutat se tillbaka. Jag är från sjöjungfrur, snäckor, sjöstjärnor. Jag är från ett knippe tång. Jag saknar när vägen går långt ifrån landskapet. Instängd i en glödande och livfull kropp.

Jag är från de tunna silvertrådarna som utvinns ur ullen. Jag är från murarens dotter som aldrig gifte sig och som dog ung. Jag är från kloka mormödrar och frånvarande farbröder.

Jag är från vaggan. Flickebarnet, sagorna och den konstant rotlösa känslan. Jag är från öknen, även om jag inte har några minnen från den. Jag är från familjer långt bort. Jag är från de jag aldrig mött men på många sätt liknar. Jag är från längtan och saknad.

Jag är från de dimhöljda bergen, en välbevarad plats som existerar i mitt minne. Gröna vyer och sångfyllda bilfärder.

Jag är från stadens norra bakgata. Jag är från vita snöfall och röda julaftnar. Jag är från tårar och rödspränga ögon och vänner som alltid flyttar. Jag är från social acceptans, och skuld, och dysfunktion.

Jag är från kantarellplockning i Jämtlandsskogen. Jag är från pulkaåkning med min far och handarbete med min mor. Jag står med fötterna i två världar. Jag är från snöänglar och varm choklad. Jag är från en magisk uppväxt.

Jag är från slätten. Jag är från det knarrande parkettgolvet under mina svävande fötters dans. Jag är från spotlights, trikåer och åskådarstolar. Jag är från Kent, som lärde mig att se rörelser i musiken. Jag är från det rytmiska blod han gav mig.

Jag är från det spruckna virket som flöt över Östersjön. Jag är från 400 hektar i Småland. Jag är från historier som jag hörde och som jag tålde först när de slutade att berättas. Jag är från matransoner och skyddsgravar. Jag är från städer, byar och åkrar.

Jag är från vidskepelse. Jag är från salt som slängs över axeln, ta i trä, troll i skogen.

Jag är från ett rökmoln, den sprakande elden, dimman i gryningen. Jag är från ett dopp i en kall sjö en sen höstkväll. Jag är från den stjärnbeklädda himlen som beskådas från ett högt tak. Jag är från drömmare, sömngångare och vandrare.

Jag är från bergets topp. Lerig jord under naglarna, vajande kjolar och frasande blusar. Jag är från alla havande mödrar.

Jag är från en plats som är ny varje dag.

Jag är från träd som ryckts upp med rötterna. Omplanterade innan blomning. Jag är från ängar fyllda av högt gräs och blåklockor. Böljande i vinden, upplysta av solen. Jag är från insjöar med näckrosor simmande på ytan. Jag är från speglingen i vattnet. Barnet som beskådar stenen likt en dyrbar och sällsynt gåva. Alltid med förundrad blick.

                                                       Jag är från överallt förutom härifrån.

                                                                      Anneli Fromell

                                                         ©2011, Anneli Fromell/MoveYou                              

På jakt efter den utrotningshotade själen

Hon sitter framför mig med ögon som är riktade rakt mot mina. En öppen blick som visar att hon tar in det jag säger med hela kroppen. Utsvulten och förvirrad likt många andra som tappat bort sig själva i jakten på det perfekta livet, framgången och lyckan. Jag möter det ständigt och inom alla områden, själ har kommit att bli en bristvara.

Vi pratar inte om den, inte i skolan, inte hemma och -gud förbjude- inte på sammanträdet. Möjligtvis kan vi tala om andan i ett lag eller team, eller i termer av hälsa när det handlar om att må bra i kropp och själ. Men nästan aldrig med större djup eller inlevelse, kanske av rädsla eller för att det är svårt att förstå sig på.

Om du skulle fråga mig vad själ är skulle du få svaret; Själ är liv, rytm, puls, det är allt som bär på en historia. Själ är det som innehåller en berättelse, som skapats med omtanke och vårdats genom åren med mjuk och stadig hand trots omständigheter. Det är inte det som är vackert på det sätt som vår kultur förmedlar skönhet, utan bor i det spruckna, avflagnade, kantstötta, rostiga eller trasiga. Där livets vindar farit fram, där finns själ.

När det till exempel talas om anda i ett lag eller team är det stämningen, atmosfären eller prägeln man är ute efter. Men även om det utåt sällan ges någon större uppmärksamhet så handlar det ändå om något ogripbart, något man inte riktigt kan sätta fingret på men som svävar över laget eller teamet som en osynlig ande. Ett levande ting som alstras genom de individer som ingår i det.

Av de tre ovanstående orden är kanske prägel det som överensstämmer bäst med min egen förklaring på själ eller bristen på det, det vill säga den prägling som livet utsätter oss för och som ger både karaktär och särmärke till vår egen personlighet. Själ när det handlar om människor är det som gjort oss till de vi är, format av vind, vatten och storm. Väldigt vackert, dessutom mer intressant än det utan skavanker.

Föremål som bär på själ är långtifrån perfekta, om de vore det skulle vi inte älska dem så mycket. Vi förvaltar och älskar dessa gamla saker, kanske ärvda, kanske upphittade på en vind eller inköpta på auktion just därför att de har karaktär. De tillför något till våra liv som det välpolerade och fabriksgjorda saknar, en historia, en berättelse, en speciell anda.

En tolkning av att må bra i själen är att förstå allt detta, att se det vackra i det kantstötta, rostiga och blekta. Att plocka fram och visa det unika istället för att dölja det bakom lager av make-up (symboliskt skrivet). Att låta den egna berättelse lysa igenom, inte alltid nödvändigtvis genom att berätta den offentligt utan via utstrålning och med stolthet över det egna ursprunget.

Stereotyp massproduktion är ett hot mot själen, den innebär utrotning och en långsam och säker död för allt som är unikt och udda. Men det går att undvika, genom att låta bli att solka ner det med tanken att inget eller ingen får sticka ut eller vara annorlunda. Att låta bli att passa in i mallen för det normala -vad det nu än är- samt odla det personliga och egna.

Det är enkelt, såvida det inte görs komplicerat vill säga. Förvirring är något som inträder då vi slutar lyssna på oss själva och börjar tro på en kollektiv tankeform som säger att vi kan leva utan själ. Då vi klär oss i kamouflagedräkt eller tar på oss vissa former för att dölja begåvning och särprägel.

Men den som levt så vet av erfarenhet att det är något som gör att livet aldrig känns bra. Att gå och hålla tillbaka, känna sig begränsad samtidigt som man vet att det inombords  finns så mycket som vill ut gör att kropp och sinne till slut reagerar genom att bli sjukt.

Själen är som en osynlig flod som flyter fram oavsett hinder. Den lever ett eget rytmiskt liv, glider fram mellan stockar och stenar utan att blinka. Under tid kan den hållas tillbaka, kontrolleras av yttre barriärer, men tillslut segrar den och tar sig förbi. Och det är bra det för är det något vårt samhälle inte kan leva utan så är det själ.

Med Glädje                                                                                                                                       Anneli Fromell

©2011, Anneli Fromell, MoveYou