Jag vet inte hur det ser ut när andra arbetar med det kreativa, men för mig är det lika fascinerande som besvärligt. Besvärligt eftersom det är en process som är svår att styra över och fascinerande då kreativiteten tycks leva ett eget liv. 

När jag skriver känns det som att jag sitter i en annan värld. Och det spelar ingen roll om jag befinner mig framför en dator eller är ute och promenerar, för när de kreativa tankarna slår till är det alltid med samma förnimmelse. Lite som att befinna sig i en gigantisk såpbubbla där allt är varmt och mysigt.

Ibland tar orden över, som att det är någon annan som skriver, det är vid sådana tillfällen resultatet får mig att häpna. Och jag är inte ensam om det, det finns de som säger att kreativitet är en frekvens man ställer in sig på, precis som man ställer in rätt frekvensband på en radio.

För att få veta mer frågade jag vid ett tillfälle en god vän som är uppvuxen med skapandet omkring sig och som skriver musik och texter samt sjunger och spelar. Hennes svar på min fråga blev ungefär så som jag hade förväntat mig, galet. Hon berättade att hon först skriver av sig allt “skräp”, vilket ibland kunde bli ett antal A4 sidor beroende på hur mycket hon bar på för dagen. Men efter att det lämnat plats gick något annat igenom, det rena som hon uttryckte det och som hon tillade att hon inte hade någon kontroll över.

När hon pratade om den kreativa processen var det som att bli kastad ut i universum och tillbaka. Och när hon var klar kändes det som att jag låg på marken och sprattlade, lite rufsig i håret med nedsolkade kläder.  

Det var i alla fall den bild som kom över mig just då.

Sedan dess har jag letat vidare efter fler exempel på den kreativa processen, men det är inte lätt att hitta förklaringar. Det verkar inte som att det finns någon som exakt vet hur det hänger ihop, även om det finns många som försöker förstå sig på det.

Det jag däremot hittat är en man vid namn Michael Michalko som skrivit några intressanta punkter om kreativitet. De är i sitt ursprung tolv, och handlar om aspekter av kreativt tänkande som sällan lärs ut i våra skolor. Här nedan återges några av dem i förkortad form eftersom inlägget i sin helhet är rätt omfattande.

• Du är kreativ - En artist är inte en speciell person, var och en av oss är speciella artister. Alla är vi födda till kreativa och spontana tänkare, den enda skillnaden mellan en person som är kreativ och en som inte är det är tron. Kreativa personer tror på att de är kreativa.
• Kreativt tänkande är ett arbete - Du måste ha passion och målmedvetenhet för att hänge dig åt processen att skapa idéer som är nya och skiljer sig från mängden. Alla som är kreativa i sitt arbete jobbar hårt och passionerat och producerar också ett mängd olika idéer, vilka de flesta är riktigt dåliga.
• Förvänta dig negativ kritik - Ju mer en person är expert och specialiserad på ett visst område, desto smalare och mer fixerade blir tankarna kring vad som är sant eller inte. Konsekvensen av det är att när en sådan person ställs inför en ny idé blir tankegången konformerad. Stämmer idén överens med vad man vet är rätt? Om inte, kommer experten att använda sin tid till att förklara varför idén inte fungerar och är ogenomförbar.
• Lita på dina instinkter - Tillåt dig inte att bli nedslagen. Ett exempel på varför du inte ska bli det är professorn som kallade Albert Einstein för den “lataste kossa” universitetet någonsin skådat. Tänk också på Thomas Edison som endast hade två års formell skolning, som var döv på ena örat och nästan inte hörde någonting på det andra och som trots det blev den mest kända uppfinnaren i USAs historia.
•  Tänka okonventionellt - Kreativa personer tänker inte analytiskt eller logiskt. Kreativa personer inkluderar, vilket innebär att de ser sig om efter olika vägar att ta med det som behövs i beräkningarna, vilket inkluderar olikheter och det otänkbara. Inget är oviktigt (läs hela Michaels Michalkos inlägg om kreativt tänkande här).

Till sist avslutar han med att skriva att kreativitet är något paradoxalt. För att skapa behöver du ha kunskapen men glömma bort den, arbeta hårt men ta det lugnt, se på saker precis som alla andra men utifrån ett annat perspektiv, vara uthållig men inte envis samt lyssna på experter men veta hur du ska borste från dem.

Personligen betraktar jag kreativitet som en hälsofaktor, det finns få tillfällen i livet då jag mår så bra som när jag får använda den kreativa ådran, och ju mer jag använder den desto fler blir idéerna. Har du en gång slagit in på vägen vägrar den kreativa sidan att lugna ner sig, den blir till ett livselexir som är svårt att klara sig utan.

Men var kreativiteten kommer ifrån är omöjligt att svara på. Min kreativa vän som skriver musik må ha sin tro, och jag behåller gärna min. Kanske är det så att kreativitet är något som uppstår i rummet mellan verklighet och fantasi, det där lilla utrymmet som vi glider in i ibland utan att märka av det. Lite som ett hypnotiskt medvetandetillstånd, ett ingemansland där allt flyter samman. Ett tillstånd är det i alla fall, det tror jag alla som är kreativa kan skriva under på, och ett härligt sådant som fyller på lusten att leva.

Kan hända rör jag mig i mystikens värld när jag skriver detta, men återigen, vad gör väl det. Det är kreativt. “Wisdom is everything that works” som min favoritpsykoanalytiker säger, vilket jag fullt benägen att hålla med om.

Med Glädje

Anneli Fromell

På BrandingSpirit kommer inläggen fortsätta handla om det som ligger mig nära och som inspirerar. Nya inlägg kommer att publiceras inom kort.

Anneli Fromell

Här har de kunnat flöda fritt vilket gjort bloggen till en plats där jag kunnat lätta på trycket och skriva av mig. Det enda jag med säkerhet visste när jag startade var att det måste finnas fler som känner som mig, och att jag genom att skriva om det som berör mig kanske skulle kunna hitta fram till andra med liknande känslor. Och idag vet jag att det var rätt.

Det har varit ett märkligt år för mig, ett år där det privata har legat i fokus till skillnad från många andra år då jag arbetat som en liten iller för att nå mina mål. Kanske var det just därför jag bestämde mig för att följa instinkten istället för målfokuseringen för ett år sedan.

Det jag lärt mig sedan dess är att det fungerar utmärkt att följa den djupare instinkten, men även hur svårt det är eftersom det ställer helt andra krav än jag är van vid. Instinkt är en känsla som för mig kommer djupt inifrån kroppen, den uppstår snabbt och brutalt eller också smyger den sig sakta på. Det gäller att lyssna men också att våga agera.

Och om jag har agerat. Det mest märkliga beslutet av alla under det gångna året var när jag bestämde mig för att efter elva år i Stockholm flytta tillbaka till min hemstad. Idén dök upp snabbt och landade över en natt. Ett beslut som förvånade många – inklusive mig själv – men som när det väl tagits visat sig bli det bästa som kunnat hända. Är inte livet förunderligt så säg.

Och nu befinner jag mig alltså på tröskeln till ett nytt år med ett beslut som vuxit fram under året, att höja volymen. För mig är det ett otäckt beslut, kanske det mest skrämmande jag tagit i hela mitt liv, men  nu finns inget annat att göra. Det är dags att berätta några historier.

Det är dels historien om mig själv, om hur det är att leva med känslig personlighet i en värld som inte gör annat än prisar de extroverta. En värld som bygger på likformighet, där det är svårt att sticka ut och vara sig själv trots att det är precis vad som kanske behövs just nu.

Men det är också historien om alla som gör en fantastisk insats, de vi sällan hör om men som arbetar och sliter för det de tror på. En värld som oftast är osynlig  för andra och som sällan får någon större uppmärksamhet. I den världen har jag befunnit mig länge och nu är det dags att lyfta fram och sprida ljus över den, inte minst för att det här finns massor av kunskap som aldrig når ut och som jag tror många skulle kunna ha nytta av.

Det finns alltid ett visst mått av läskighet i att kliva ut på det här viset, speciellt för mig som känslig och som inte tycker om att framhäva mig på det viset. Har aldrig haft något större behov av att synas och höras, men om det är vad som krävs för att ge röst åt andra eller för att belysa ett specifikt område, då gör jag det gärna.

Det kommer att bli ett intressant, men för min del svettigt år.

Gott Nytt År!!

                                                                                                                                                                                                                   Med Glädje (och lite vånda)                                                                                                     Anneli Fromell

Postat i:Inspirationsdagboken ]]> http://brandingspirit.wordpress.com/2011/12/28/inspirationsdagboken-det-ar-dags-att-vrida-upp-volymen/feed/ 31 brandingspirit passion transcendens http://brandingspirit.wordpress.com/2011/12/14/skam-det-vackra-paketets-innehall/ http://brandingspirit.wordpress.com/2011/12/14/skam-det-vackra-paketets-innehall/#comments Wed, 14 Dec 2011 18:52:16 +0000 BrandingSpirit http://brandingspirit.wordpress.com/?p=1247 Läs mer →]]> Jag såg en film under gårdagen som fick mig att börja tänka på hur det är att gå runt i livet och bära på hemligheter. Du vet, sådana där saker som vi inte riktigt vill kännas vid, sådant som skyfflats undan i ett hörn eftersom de inte tillhör de glansigaste delarna av livet.

Det är inte första gången jag funderar på det, och säkert inte sista heller. Men den här gången vill jag löpa linan ut och dela med mig av tankarna så att fler får möjlighet att reflektera över ämnet.

Jag är långt ifrån ensam om det, mitt liv innehåller precis som alla andras saker som jag inte känner mig speciellt stolt över. Något jag sagt eller gjort och som när det dyker upp i minnet kan få mig att vilja sjunka ner i ett stort hål i marken. Men frågan är varifrån känslan att sjunka ner i hålet kommer, för om jag rannsakar mig själv ordentligt finns det inte något nämnvärt att skämmas över. Så, vad är då detta för ett otäckt monster som härjar med mig?

Jo, det jag just precis beskrivit heter skam, och skam handlar om bilden man har av sig själv. När vi upplever skam så är ofta andra inblandade, dessa andra kan bestå av verkliga människor som dömer oss eller också handlar det om ett eget inre dömande. Och när vi känner skam så känner vi oss exponerade för hela omgivningen.

Följden som skamkänslorna får är att man vill gå och gömma sig för andra och man vill försvinna från den situation som skapar skamkänslorna – därav känslan att vilja falla ner genom en lucka i golvet – man känner sig värdelös och liten.

Men jag nöjer mig inte med det utan vill gärna gå ner till problemets kärna. För vad spelar det för roll om vi gör ett eller annat misstag, vi är alla människor med både fel och brister, så ett klavertramp mer eller mindre borde väl inte spela någon större roll. Eller, gör det det?

Det finns andra orsaker till skammen än de som klargjorts här ovan, ett djupare perspektiv som vi inte tänker på. Låt oss backa några steg och kika på det här med omgivningen. Om skammen ska få sitt fäste krävs en dömande publik, men den får inte fäste på grund av publiken, den får inte det utan att vi i en situation känner oss blottade och i och med det även sårbara.

Sårbarhet är något vi alla bär på, och en stor del av livets vinster handlar om att våga göra sig sårbar. Att gå in helhjärtat i en relation utan att veta om den kommer att hålla eller inte, att starta något och inte veta resultatet av det på förhand, att öppna sig för någon när livet känns svårt. Alla typiska exempel på vardaglig sårbarhet. Men sårbarhet har kommit att bli något farligt, något som förknippas besvikelse och svaghet istället för den källa till glädje den är.

Det är sårbarheten som gör att vi kommer ner till skammens kärna, för när de mänskliga misstag vi känner skam över blottas för omgivningen blir vi automatiskt sårbara. Men det räcker inte med det för i utkanten av detta lever den riktigt stora boven uteslutaren, den som gör att vi fortsätter att hålla saker hemliga eller undviker att sticka ut för mycket.

För vad händer om jag berättar för någon om hemligheten? Kan jag bli accepterad då, eller kommer den verkligen bilden av mig att avskräcka? Vad händer om jag visar att jag inte är perfekt? Om det vackra paketets innehåll inte är det som människor tror utan innehåller något helt annat?

Kan jag bli godkänd och omtyckt trots det?

Det är en risk att berätta, men en ännu större risk att inte göra det. Att leva med skam tar mycket energi och oftast känner människor en stor lättnad när de äntligen får lyfta av sig bördan.

Det kräver en hel del mod att visa sig som man är, alla som går sin egen väg eller tar steg utanför den gällande normen vet det. Den kulturella normen är stark, så därför behöver den som väljer att gå sin egen väg vara starkare.

“Du borde skämmas som gör/ser ut sådär” är ett arv som gått genom generationer och som är så inbyggt i oss att vi knappt reflekterar över vad det står för. Men i det här inlägget har jag försökt att sticka hål på det.

Skam växer när den hålls hemlig och förminskas genom att prata om den. Inget är värt att hållas hemligt, speciellt inte om du vill åstadkomma saker i ditt liv. Den står i vägen för nära och djupa relationer, för att skapa det liv du vill ha och är ett stort hinder för den som vill arbeta med människor eller bedriva olika sorters kreativt skapande. För perfekt är ett symptom på rädsla för den egna sårbarheten.

Att vara stark är att inte vara rädd för att visa sig sårbar.

                                                                                                                                                          Med Glädje                                                                                                                                         Anneli Fromell

©2011, MoveYou, Anneli Fromell

Budskapet kan låta kontraintuitivt, speciellt  med tanke på verksamheter som bedriver viktminskningsprogram och som ofta bygger sina framgångskoncept just på den support kunderna får via en grupp.

Det finns studier som visar att dessa koncept fungerar eftersom personer som söker sig till sådana grupper gör det för att få support av andra i liknande situation, individer som går att lita på och som gör det möjligt att slappna av och koncentrera sig på uppgiften utan att någon ifrågasätter det som pågår. Men om stödet däremot söks via andra, exempelvis från familj, vänner eller genom att skriva om det på Facebook kan de få motsatt eller, i värsta fall förödande effekt.

Läste ett intressant exempel om en kvinna som sökte upp sin familjeläkaren för att få hjälp att gå ner i vikt och fick fyra enkla råd att följa:

1. Ät var tredje timme                                                                                                                       2. Undvik söta drycker                                                                                                                     3. Hoppa inte över måltiderna                                                                                                         4. Berätta inte för någon vad det är du gör

Läkaren berättar att han alltid ger samma råd till sina patienter och att han gör det för att omgivningen runt den det gäller kanske inte välkomnar förändring. I en familj där fler lider av övervikt kan det hända att det finns försök – omedvetna eller inte – att tvinga tillbaka den förändringsbenägna personen till den rådande familjekulturen.

Men det finns också helt andra anledningar som gör det värt att hålla målet för sig själv. Dr Peter Gollwitzer, professor i psykologi på New Yorks universitet studerar hur mål och planer påverkar kognition och beteende. Han beskriver hur spridningen av målet till omgivningen kan leda till att handlingarna mot det önskvärda resultatet förändras.

I sin forskning har han funnit att när vi pratar med andra om det vi planerar att göra, det vill säga när vår intention blir känd, blir den till ett kvalificerat erkännandet som indikerar att målet redan är uppnått.

“Faran ligger i att du genom att tala om det du ska göra kanske upplever det som att målet redan är nått, och på grund av det upphör att arbeta mot det” säger Gollwitzer. Med andra ord, om du berättar att du till exempel planerar att gå ner i vikt för din vän och hon förstår din goda intention så kan motivationen att fullfölja minska.

Vore intressant att veta hur du som läser detta uppfattar budskapet. En personlig reflektion är att för den rutinerade målarbetaren, han/hon som vet vad som uppstår under vägen i form av tvivel, svackor, platåer eller liknande spelar inte budskapet så stor roll. Men för den som inte är lika van finns här saker att ta till sig. Och om jag ska tala utifrån egen erfarenhet tror jag det är bra att hålla så mycket som möjligt för sig själv, just med tanke på den sårbarhet du utsätter sig för genom att berätta om dina mål. Alla är som sagt inte lika stödjande i sin roll.

Men som tur är finns det olika vägar för att komma förbi att motivationen löses upp av strålkastarljusets sken, och den enklaste av dem är givetvis att hålla tyst. En andra är att forma en annan typ av intention som inte enbart innehåller det du vill uppnå utan även talar om när, var och hur du ska göra. En sådan intention hjälper till att skapa en situationsbaserad kontroll.

När du märker att du tar dig till gymmet före jobbet skapar den mentala mappen du tidigare pratat om kontroll över beteendet, istället för den första intentionen du hade vars tyngdpunkt kanske låg på att träna mer.

Ett tredje sätt är att tala med en eller ett par pålitliga vänner och överlämna makten till dem (symboliskt) så att de kan hjälpa dig att stå fast vid intentionen.

Om du väljer det senare se till att det är personer du kan lita på, för pålitlighet är här det viktigaste av allt. En person som inte är stödjande i sin karaktär, som är tveksam till din kapacitet, eller en tränare/mentor som inte passar din personliga stil kommer aldrig att kunna hjälpa dig. Men, om du hittar den där speciella personen som står vid din sida samtidigt som han/hon gör klart att ansvaret är ditt, då är mitt tips att du delar av hela ditt hjärta.

Hur du än väljer att göra, dela med dig eller hålla det hemligt är det viktigaste att du vet vem det är du sätter målet för. Men det är ett helt annat ämne som jag tänker ägna ett eget inlägg till framöver.

P.s Givetvis behöver inte målet handla om viktminskning, gör gärna om informationen ovan så att det passar dina ändamål och behov.

                                                                                                                                                              Med Glädje                                                                                                                                  Anneli Fromell

Speciellt duktiga på kroppens intelligens är  givetvis de som har kroppen som yrke och som på djupet förstår den unika föreningen mellan kropp och sinne.

Har du någon gång fått en bra idé medan du kört bil, flyttat ett föremål eller gått uppför en trappa? Om du har det så vet du hur en smart kropp fungerar, den behöver vara i rörelse. Faktum är att för den fysiskt intelligente är det en fördel om det går att röra, känna, hålla, göra samt handgripligen praktisera för att både lära in nya saker och förstå en situation.

En body-smart person lär sig bäst genom att aktivt få använda sin kropp, och en riktigt duktig kinestet vet precis hur han/hon ska göra för att få en så finstämd och snabb koordination av leder, muskler, nerver och andra kroppsdelar som möjligt. Att vara body-smart handlar om att tänka och känna genom känsla och rörelse likväl som det handlar om god förmåga till både sport och annan fysisk aktivitet.

Men body-smart är också förmågan att använda kroppen som ett instrument vid andra tillfällen än inlärning och sport. En kinestetisk person är intimt förbunden med den egna kroppen vilket innebär att tillgången till kroppens nervsystem alltid finns inom nära räckhåll.

Både egna och andras känslor upplevs starkare, och kroppen sätt att svara upp på det som händer runt omkring sker snabbare och blir oftast intensivare än för den icke-kinestetiske. En body-smart person är mycket kroppsmedveten och befinner sig i sin kropp där signalerna är som starkast.

Många body-smarta barn har svårt att koncentrera sig i skolan, de upplevs hyperaktiva och blir ofta diagnostiserade med A.D.D. Med så mycket energi i kroppen och få raster kan vem som helst förstå att det inte är lätt att sitta still och koncentrera sig. Konsekvenserna av det kan bli nervositet, irritation och en uttråkad inställning.

Michael Jordan och Jim Carrey är två body-smarta personer med A.D.D, så det är inte på något sätt dåligt utan handlar mer om att lära sig se och utveckla det till sin fördel. Att hitta sin väg inom ett yrke där den fysiska intelligensen får komma till tals är viktigt för den kropps smarte. Istället för att energin samlas i kroppen och orsakar frustration omvandlas energin till  kreativiteten och får ett naturligt utlopp.

Om du är body-smart vet du att lita på kroppen, du lyssnar aktivt, agerar efter kroppens behov och får ett direkt gensvar på grund av att du gör det. Du är specialist på att tolka din kropps uttryck och eftersom du byggt upp en god relation till den är det därifrån du får din support när du som bäst behöver det.

Du känner vad du ska göra, och inväntar alltid kroppens svar på dina beslut, och då något inte “känns” bra i kroppen låter du helt enkelt bli att göra det. Din kropp är ett instrument för dina val, och det finns ingen som kan påverka dig att göra något annat om den säger “nej”. Du är body-smart, var stolt över det.

Personer med kinestetisk intelligens hittas inom ett flertal olika yrkesområden, här följer några; Dansare eller koreograf, skådespelare, militär, yrkesidrottare, trädgårdsmästare, kock, livvakt, akrobat, frisör, mekaniker, coach, massör, brandmän m.m.

                                                                                                                                                         Med Glädje                                                                                                                                        Anneli Fromell

Hög känslighet ÄR ett sätt att vara, ett drag som gör dig till den du är. Ditt känsliga nervsystem påverkar alla delar av ditt liv, det är något som inte kan ignoreras. Men om du är villig att lära dig mer om dig själv och får en bättre förståelse för hur du fungerar är det en gåva.

Efter mitt första inlägg om hur det är att leva med känslig personlighet har det fullständigt rasat in kommentarer. Tanken när jag skrev det första inlägget var att dela med mig av något som gjort mig förvirrad i mitt eget liv, något jag ville dela eftersom jag förstod att jag inte var ensam. Men att inlägget skulle väcka så stor respons hade jag aldrig vågat drömma om.

Så till alla er som tyckte om det först inlägget, här kommer nu mer information om känslighet. Och denna gång har jag valt att skriva om kroppen.

Vår kultur har gjort tävlingen för att uppnå det “bästa” till något som kan få vem som helst som inte strävar efter toppen att känna sig som en icke produktiv, värdelös åskådare. Och det handlar inte endast om karriären utan även om vår fritid. Tränar du tillräckligt, är du kompetent i köket eller i trädgården, utvecklas du i din hobby? Detsamma gäller familjen, är ditt äktenskap intimt, ditt sexualliv optimalt, har du gjort allt du kan för att uppfostra fina barn?

Allt det ovanstående kan skapa press för vem som helst, men för en känslig person skapar det uppror i kroppen med signaler  som utmattning, smärta eller tryck.

Som svar på signalerna försöker vi hitta sätt att göra kroppen starkare, mer uthållig eller det värsta av allt, att medicinera kroppen till tystnad.

Det i sig leder till att kroniskt stressrelaterade symptom framträder, symptom som t ex matsmältnings problem, muskelvärk, sömnstörningar, migrän eller nedsatt immunförsvar. Det blir som ett slags missbruk, kroppen signalerar överbelastning men signalerna trycks ner med stimulantia eller mer stärkande aktivitet.

Genom att bli medveten om vad det är kroppen signalerar har vi som HSP personligheter en fördel gentemot andra, våra kroppar är känsligare och reagerar snabbare. En signal som inte tas omhand växer snabbt till ett ohanterligt fysiskt problem som till slut skapar ännu mer obehag.

En del av den frustration som uppstår inom oss med känslig personlighet – och jag tänker då speciellt på känslan av att inte vara som andra – ligger i att ha “köpt in sig” på den kulturella tävlingen. En omedveten handling givetvis eftersom det aldrig presenteras något alternativ. Men nu när du vet hur det ligger till har du chansen att ta reda på vilken del av dig som deltar i detta budskap.

För att förstå hur mycket du tar in och hur mycket din kropp och sinne belastas varje dag kommer här ett exempel.

Tänk dig att en person ofta vistas i ett klassrum, han/hon gör en överblick av rummet på morgonen och konstaterar att rummet ser ut som vanligt. En person med hög känslighet vistas i ett liknande klassrum, han/hon kommer dit på morgonen och konstaterar att Olle har placerat sina saker på fel hylla, att Anna flyttat sin bänk ett par decimeter, att Karin ser bekymrad ut och att Anders kommer att bli mer bråkig än vanligt idag (Omarbetat exempel från Dr Arons bok, The highly sensitive person 1999).

En känslig kropp registrerar detaljer och tar in massor av information på bara några sekunder. Det här sker hela tiden, dag ut och dag in. En del lär sig att stänga av vissa delar av informationsflödet, andra lär sig att hantera informationsbelastningen genom vila och återhämtning.

Var och en måste hitta sin egen personliga rytm och väg för att slippa ifrån överbelastning på kroppen. Mitt eget sätt är att balansera det sociala livet väl, om jag arbetar mycket bland människor eller är runt dem under lång tid ser jag alltid till att vara ensam mycket i omgångar. Jag drar ner på intrycken, aktiverar mig fysiskt med något jag tycker om och vilar ordenligt.

Jag går inte runt och “känner av” min omgivning utan ställer in uppmärksamheten när det krävs. Jag har lärt mig att stänga av när tillfälle ges, exempelvis vid fikarast eller lunch och går då istället undan och låter bli att socialisera.

Tack vare att jag sätter kroppen först kan jag arbeta i stökiga miljöer och med mycket människor omkring mig utan att det dränerar mig fullständigt på energi.

Att ta kroppens signaler på allvar är första steget mot att lära känna sin egen personlighet. Signalerna är kompassen till kartan, det de säger kommer hjälpa dig vidare. Så ta tillfället att lyssna nästa gång de visar sig, lyssna och agera på budskapet bakom.

Med Glädje                                                                                                                                         Anneli Fromell

©2011, MoveYou, Anneli Fromell

Det är inte det att det inte finns några färdiga lösningar, för det gör det, en hel uppsjö av dem. Problemet har varit att mitt koncept inte passar in i några givna mallar.

Jag har provat det mesta från affärsnätverkande till att ringa kalla samtal, men inuti mig har allt bara känts “fel” från början till slut. Det har inte varit något fel på alla de nätverk jag besökt -tvärtom har jag träffat en massa trevliga människor- och de personer jag ringt har alla varit väldigt tillmötesgående. Men känslan i magen har ändå inte lämnat mig ifred, något har saknats.

Så istället för att springa runt och ägna tid åt något som ändå inte känts helt hundra har jag saktat ner, vänt blicken inåt och ställt några enkla frågor.

• Vad vill jag?
• Vilka komponenter består mitt koncept av?
• Var är chansen att “matcha” störst?

Efter att ha funderat på dessa frågor en stund kom jag fram till att det enda som skulle kunna hjälpa konceptet framåt var ett sammanhang där möjligheten till presentation av det jag gör fanns och att det behövde nå ut till andra yrkesgrupper, alltså inte endast inkludera företagare.

För att du ska förstå det här lite bättre kan jag tala om att det jag gör inte finns, vilket gör det hela lite svårare. Nya idéer är alltid knepigare att få ut. Men eftersom jag sett att det fungerar, då jag fått två år på mig att testa idéerna i en myndighet som är allt annat än lättnavigerad vet jag att det håller.

Och där ligger frustrationen, att veta hur bra det är, att sitta på svaren och samtidigt förstå hur mycket det finns att förlora på att det inte kommer ut.

Det har nu gått några månader sedan beslutet att låta konceptet bestämma riktningen togs, och idag är jag väldigt glad över att jag tog mig tiden att stanna upp och ställa de där viktiga frågorna.

Det är lätt att i ivern över målet, idén eller projektet rusa iväg mot allt som “skimrar och blänker”, men den som verkligen vill något extra med det den gör tjänar mer på att välja med omsorg, även om det tar lite längre tid.

Så för några dagar sedan fick jag bevis för den tidigare magkänslan. En kort presentation av det jag gjort ledde till en hisnande kontakt med en man som varit yrkesverksam i ett annat men närliggande område. Han berättade att mitt koncept innehöll de beståndsdelar som idag saknas och efterfrågas i hans värld. Men inte nog med det, han berättade vad och hur jag skulle göra för att ta det vidare.

Det som slår mig i allt detta är hur lätt det är att gå vilse, att glömma bort “varför” som är den stora anledningen till  att vi gör det vi gör. Syftet, det viktigaste av allt.

Saken är den att i djungeln av frustration och tvivel har jag vänt mig till personer i min närhet för att få hjälp, och de har kommit med många råd av lite olika karaktär – alltid uttalade med omtanke givetvis – men inget av dem har “klickat” i mig. Jag har bara känt mig tom.

Idag förstå jag varför, lösningen är inte alltid så enkel. Ett koncept som vill vidare behöver en ordentlig genomgång, en sådan som en beslutsfattare gillar att få i sin hand.

Jag tycker att det är bra att det finns många vägar att välja på, våra mål, drömmar och visioner är alla unika och behöver olika saker. Men om du har en udda idé med stora vingar gör du klokt i att tillfråga idén innan du själv tar kontrollen.

En av mina stora förebilder säger; “Först bär du på visionen och sedan bär visionen dig”. Idag tänker jag att det kanske inte är nödvändigt att bära visionen först, kanske är det bättre att låta visionen ta den rollen redan från början.

Sant eller inte, vem vet…

Med Glädje                                                                                                                                        Anneli Fromell

Jag tror att gåtan triggar eftersom jag själv aldrig haft den inställning till min egen kropp. Visst, det fanns en tid då jag var så smal att jag fick handla kläder på barnavdelningen för att få dem att sitta kvar på kroppen. En tid då jag drack grädde i hopp om att den skulle sätta former på min magra uppenbarelse. Men problemet var aldrig ens i närheten av den hysteri det kommit att bli idag, dessutom försvann det i takt med att jag mognade, hittade en egen identitet och började älska mig själv som jag är.

De sista orden i meningen är nyckeln till den hemliga dörren och jag kommer tillbaka till det, men först en titt på hur det såg ut tidigare och vad som kanske kan ha kommit att orsaka fenomenet.

Det första vi behöver fråga oss är varför så många kvinnor är missnöjda med sina kroppar. Är det för att tonvikten ligger på det smala, spinkiga kroppsperspektivet, det som väldigt få kvinnor föds naturligt med? Om det är så, hur kommer det sig då att det är de manliga formerna (platt mage, osynlig midja, smala höfter) som är det kvinnliga kroppsidealet?

Hur kommer det sig att det karaktäristiskt kvinnliga och det som är styrkan, det vill säga magens kapacitet, höfterna och låren som ska bära och upprätthålla liv har förminskats av  vår tids syn på hur en vacker kvinna ser ut?

Svaret hittas genom att se på vår historia utifrån ett bredare perspektiv än det vi läste som barn i skolan. Historieböckerna är fyllda med namn på de vinnare och förlorare som kämpade i de stora krigen. Det är berättelse från ett patriarkat.

Patriarkatets historia begränsar sig till femtusen år tillbaka, men nu finns ny arkeologisk data och forskning som ger spännvidd till det som tidigare varit känt. Merlin Stone, Marija Gimbutas samt Riane Eisler är tre av dessa utmärkta forskare.

För mycket länge sedan värderades kvinnor efter sin förmåga att hålla en klar och stadig vision. De var respekterade för sin kraftfull intuition och djupa förståelse för det cykliska livet, jorden och ursprunget. En visdom som fördes vidare genom generationer, från moder till dotter under tusentals år.

Men tiden gick och saker förändrades.

Ett nytt sätt att se på världen föddes, hierarkin uppfanns. Det som tidigare ansett som överlägset, det av naturen komna blev degraderat till förmån för det som skapades av män. Cirkeln som fram tills dess varit en symbol för kvinnan och livet ersattes av linjen, med en början och ett slut, en topp och en botten. De som befann sig på toppen ansågs överlägsna de på botten.

Jorden som genererande källa utbyttes mot synsättet att den borde styckas upp, vilket skedde med hjälp av de män som besatt störst makt. De tidigare respekterade kvinnliga aspekterna, intuition och känsla förlöjligades.

Kvinnor som använde sin förmåga fängslades och dödades, och gång på gång fick generation efter generation beskåda detta skådespel. Tid förflöt men lite förändrades.

Än idag lever vi i ett samhälle där det maskulina, linjära, rationella och logiska anses överlägset det kvinnliga, runda, intuitiva och känslomässiga.

Dagens kvinna är som en rund gris som desperat försöker passa in i en fyrkantigt hål för att kunna överleva och blomma.

Hur klarar hon då av det? Jo, genom att formatera sin kropp till att bli mer vinkelformad och maskulin. Genom att förneka sina mest kraftfulla känslor och tysta ner den intuitiva rösten.

Men det här gör att hon svälter sig själv (eller sin själ om du finner uttrycket mer lämpat), och svälten kan mycket väl komma till uttryck genom kontroll av exempelvis föda. Själv ser jag det som överkompensation för något som gått förlorat.

Kroppsfixering, överdriven träning och återkommande bantning är numera så vanligt att det betraktas som normalt beteende. Men tänk efter, är det så normalt egentligen? För mig som delvis arbetar med ämnet är det galenskap. När en person kommer fram till mig och drar i underhudsfettet -trots att där knappt finns något- på kroppen för att visa hur fet hon är något väldigt fel.

Och det är nu vi behöver sätta nyckeln i låset och öppna dörren till något annat, för detta beteende har inget som helst med att älska sig själv att göra. Det är en stor bluff.

Jag tror det kan vara bra att börja fundera på vad det är som gör att kvinnor tycker de är tjocka eller fula. Vem är det är som skapar dessa tankar? Vem bestämmer vad som är vackert? Varför tillåter vi och utsätter oss för det?

Det är inget fel med att underhålla kroppen så att den blir stark och smidig, eller att äta det som ger näring att orka. Men går det inte lika bra att göra det för egen del, för att kroppen är något att älska, något att njuta av?

Om vi vill bli vackra, om vi vill ha en kropp som glöder då ska vi börja med att älska den som den är. Om tankar kan påverka våra handlingar så kan de definitivt påverka våra kroppar. Hur mår en kropp som dagligen får höra att den är tjock eller ful? Vad gör det med den? Hur programmeras kroppen av våra tankar? Något att reflektera över.

I sagan frågar den elaka styvmodern vem som är vackrast i landet, och till svar får hon lite olika svar. Men vad är det som syns i spegeln? Den elaka styvmodern är förvisso den som håller i spegeln, och spegeln själv basunerar ut det förvridna svaret. Symboliskt kan man säga att styvmodern representerar egot, den del som vill vara vackrast och som jämför sig med andra. Spegeln däremot återger de negativa föreställningar vi matas eller matar oss själva med.

Men det saknas en del, den kanske viktigaste i hela sagan, och det är; “Vem kontrollerar spegeln?” Ge gärna frågan en stunds extra fundering, för inom den finns svar som kan ge insikt i både ett och annat.       

                                                                                                                                                                      Med Glädje                                                                                                                                            Anneli Fromell

Men allt är som det ska, kluvenhet är endast ett tecken på att processen är igång. En gång för länge sedan sa en klok person att utveckling är en känslomässigt berg och dalbana som det inte finns någon kontroll över. Det kanske bara är att tacka och ta emot då tänker jag i skrivande stund.

Uppbrott som ligger framför oss kan se olika ut, de kan vara rationella och genomtänkta, grundade i ett gemensamt beslut. Men de kan också vara gjorda för att komma ifrån något, i väntan på rätt tillfälle, efter år av bidad tid.

Hur har dina uppbrott sett ut?                                                                                                         Mina har varierat från “finns i sjön” till “så ska det låta”.

Det gäller att prova sig fram i livet eftersom mognad är något som ibland infaller först då vi gjort misstag och lärt av dem, eller hur? Och det finns ju så många kreativa sätt att göra uppbrott på.

Vad sägs om springa ifrån? En föga lönsam modell som livet ändå hinner ikapp förr eller senare men som verkar vara poppis hos de som är unga i själen.

Näsan i vädret är en annan metod, “Jag ska minsann visa” eller “Jag kommer aldrig att” är ord som förknippas med denna. Tråkigt, speciellt när det visar sig att ordet aldrig rätt ofta blir till det omvända.

Den geografiska flykten är också intressant, kostar en del och slutar tyvärr ofta som den började. Problem har en förmåga att dyka upp ur de kartonger de packas ned i, “Nämen var det du som packade ner de här?”, “Vi kom ju överens om att vi skulle slänga dem?”.

Mitt eget uppbrott liknar tack och lov inte något av de ovanstående, det är väl förankrat och har uppstått ur fördjupade värderingar. Och det är nytt för mig, inte de fördjupade värderingarna men beslutet att bryta upp på grund av dem.

Ibland serverar livet oss situationer och händelser som bildar en kedja där det ena leder till det andra. I ena stunden kan bilden av det som ska göras vara klar och tydlig för att i nästa ligga kringspridd i rummet. Det sker oftast inte över en natt -kan dock göra det i vissa fall- utan smyger sig på undan för undan.

Allt börjar med en känsla, det känns fel men är så subtilt att det är svårt att sätta ord på. Sedan händer det som får tankarna att börja vandra, ett konstant bakgrundsljud som inte lämnar någon ro. Innan du vet ordet av har denna enda händelse lett till en rad nya som för med sig ytterligare känslor till de alltför bekanta tonerna som redan etablerat sig i  kroppen.

Och så plötsligt står det klart -även om det i verkligheten skett över längre tid- att det är dags för ett uppbrott. Alla bitar har fallit på plats och det förut så grumliga sinnet gnistrar av klarhet.

Det är magiskt hur livet ter sig och hur lite hänsyn det tar över den egna styrningen. Eller är det kanske tvärtom, att hänsyn är tagen till just det, att det som sker är för att skydda från något som inte hade blivit bra? Vem vet?

Det enda jag vet just nu är att jag står inför uppbrottet och att det känns bra samtidigt som det känns vemodigt. Det är som det ska vara, livet är inte endast det ena eller det andra, det är allting på en och samma gång.

Uppbrott är bra när de sker i enlighet med dig själv, när det är något du önskar och som kommer inifrån. Det är som en omplantering, rötterna får helt enkelt mer växtkraft när de planteras i en större kruka.

Spännande fortsättning följer…

                                                                                                                                                               Med Glädje                                                                                                                                       Anneli Fromell